Inga apor dödas längre vid poliovaccintillverkning
Fram till slutet av 1980-talet avlivades tusentals apor varje år i Sverige för att tillverka poliovaccin. Forska Utan Djurförsök gav anslag till att utveckla en metod att använda odlade celler istället.
Poliovaccinering infördes i Sverige på 1950-talet, för att skydda mot sjukdomen poliomyelitis, som gav hög feber och hjärnhinneinflammationer och även orsakade förlamningar hos de drabbade. In på 1950-talet hade Sverige flest registrerade poliofall i världen, men sedan vaccinationen påbörjades har ingen fullt vaccinerad person insjuknat i polio.
I Sverige fanns ett effektivt och ofarligt vaccin vaccin tillverkat av poliovirus som dödats med formalin. Men det fanns ett problem med detta vaccin: det krävde stora virusmängder och det behövdes 4-5 injektioner under en flerårsperiod för att få fullt skydd.
Fruktansvärd hantering av vilda apor
som importerades till Sverige
Långt in på 1980-talet odlades vaccinet i njurceller från avlivade apor. Aporna fångades vilda i Afrika och Asien och transporterades under fruktansvärda förhållanden till laboratorier runt om i världen. Runt 90% kom aldrig fram levande till laboratorierna, de dog under fångst, förvaring, transport eller karantän. Under första halvåret 1979 kom t ex 1 287 apor fram levande till Sverige, men närmare 40% av dem dog under karantän. Att apor anlände döda var heller inte ovanligt. Vid en sändning av 145 apor som kom till Arlanda den 12 september samma år var fem döda vid ankomsten.
Det svenska vaccinet tillverkades vid Statens bakteriologiska laboratorium (SBL), där aporna förvarades i minimala burar under karantäntiden och fram till avlivningen, då deras njurar togs till vara. Njurar från 2.500 apor användes varje år i poliovaccinprodution på SBL under 1970-talet. I början av 1980-talet hade antalet kunnat minskas, men fortfarande användes ca 20 apor varje vecka i vaccinproduktion under 1982-1983.
Risk för utrotning av apor på grund av farligt virus
I andra delar av världen användes ett försvagat, levande virus, som krävde mindre mängd poliovaccin per dos. Detta virus kunde därför odlas fram på celler från andra arter än apor. I USA odlades viruset på celler från aborterade människofoster.
På 1970- och 1980-talet kom larm om att det levande vaccinet gav ett sämre skydd och till och med kunde smitta de vaccinerade med polio! En växande opinion, inte minst inom världshälsoorganisationen WHO, krävde att det levande viruset skulle bytas ut mot ett avdödat. Detta skulle innebära att ytterligare många tusen apor måste dödas för vaccinproduktion varje år!. Troligen skulle inte alla världens apor räcka till för den vaccinproduktion som krävdes för att bekämpa polion internationellt. Nya tillverkningsmetoder behövdes snabbt!
Forska Utan Djurförsök gav stöd till utveckling av alternativ tillverkning med mänskliga celler
Under 1980-1982 gav Forska Utan Djurförsök anslag till Leo Heller och Astrid Fagraeus på SBL för att utveckla nya metoder för tillverkning av poliovaccin. De ville pröva att odla poliovaccin på så kallade lymfoblastoida celler från människor. Cellerna framställdes av celler från blodet hos patienter med körtelfeber eller av normala lymfocyter (från blod) som smittats med Epstein-Barr-virus. Dessa celler kunde lätt odlas i uppslammat skick i stora kärl, och rätt behandlade får de evigt liv. Preliminära tester visade att flera olika lymfoblastoida celler kan producera stora mängder av alla de tre typer av poliovirus som behövdes i ett vaccin - och dessutom i större mängd än när de odlades i apnjureceller. De stora odlingskärlen ökade också volymerna av framodlat virus. Man var också relativt säkra på att ett avdödat virus som odlats på detta sätt utan risk skulle kunna användas som utgångsmaterial för framställningen av ett effektivt, avdödat vaccin.
År 1984 kunde forskarna rapportera att det nya vaccinet gav samma effekt som vaccin baserat på virus odlat på apceller. Resultaten väckte stor internationell uppmärksamhet, men på SBL fick man inte gehör för den nya metoden att odla viruset. SBL lade visserligen om produktionen och började använda virus som odlats i en cellinje, men valde att satsa på en metod som utvecklats i USA. I stället för de mänskliga lynfoblastoida cellerna började man odla viruset i vero-celler, en liknande cellinje som ursprungligen kom från en apa som avlivats i Japan 1962. Skälet till att man valde dessa celler i stället för den metod som utvecklats på plats var praktisk: 1982 hade WHO godkänt vero-cellodlingen som metod för vaccinframställning. Man tyckte det var bäst att satsa på en erkänd teknik, det skulle spara tid. Avlivningen av apor för poliovirusodling avslutades därmed.
SBL gick så småningom över till att använda mänskliga celler. Det skedde i början av 1990-talet, då man började använda mänskliga diploida celler vid tillverkning av poliovaccin. Ett fåtal apor används fortfarande för att testa varje tillverkningssats av vaccinet.
