Djurförsök som ersatts inom vaccinframställning
Inom vaccintillverkningen finns några av de tidigaste alternativen till djurförsök. Redan i slutet av 1700-talet insåg man sambandet mellan smitta och sjukdom, och möjligheten att vaccinera människor genom att utsätta dem för en svag dos av smittämnet. För att framställa smittämnet odlades det i olika djurslag. I slutet av 1800-talet började man pröva andra sätt att odla smittämnet, bl a i olika slag av djurvävnad.
Det tog tid att utveckla alternativen, 10-30 år för varje vaccin. År 1895 kunde man framställa ett verksamt pestvaccin genom odling i näringslösning. Året därpå, 1896, kom ett koleravaccin som odlades på algen agar-agar. En modifierad version av detta vaccin används än i dag.
År 1921 kunde Albert Calmette och hans medarbetare presentera en alternativ metod att framställa vaccin mot tuberkulos genom odling av tuberkelbaciller i på potatis som dränkts in med glycerin och oxgalla. I Sverige kallas vaccinet Calmette-vaccin eller BCG-vaccin.
Under andra världskriget användes ett vaccin mot gula febern som man kunde massproducera genom odling i hönsägg, en metod som hade presenterats 1935.
Poliovaccin krävde apors liv
- Forska Utan Djurförsök gav anslag för att utveckla en djurfri metod
Runt 1950 började man odla poliomyelitisvirus för produktion av poliovaccin på olika slags vävnader, bland annat från mänskliga embryon och annan mänsklig vävnad. Man upptäckte också att man kunde odla på vävnad från apa. Bäst var vävnad från djurens testiklar och njurar, vilket blev den dominerande metoden. Vävnaden kunde inte hållas länge i odling, så nya djur måste avlivas hela tiden för att ta organ för att få vävnad. Aporna fångades vilda i Afrika och Asien och transporterades under fruktansvärda förhållanden till laboratorier runt om i världen. Runt 90% kom aldrig fram levande till laboratorierna, de dog under fångst, förvaring, transport eller karantän.
På 1970-talet gav Forska Utan Djurförsök anslag till Astrid Fagraeus och Leo Heller på Statens bakteriologiska laboratorium (SBL) för framställning av poliovaccin genom odling av poliovirus på humana lymfoblastoida celler, i stället för på vävnad från apnjurar. Projektet avslutades 1984. Det vaccin som framställdes med cellodlingen var lika effektivt som det som framställdes av apnjurar och metoden fick också stor uppmärksamhet utomlands. Läs mer om utvecklingen av poliovaccinet >>
Slut på vaccin odlat i levande katter genom stöd från Forska Utan Djurförsök
På 1970-talet gav Forska Utan Djurförsök även anslag till Karl-Axel Karlsson och Kristina Hök på Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) för att utveckla en alternativ metod för att framställa kattpestvaccin. Vid den här tiden framställdes vaccinet genom odling i levande katter. Det fanns också vaccin framställt med cellodling från kattnjure, men cellerna till odlingen togs varje gång från ett avlivat djur. Dessa forskare utvecklade en cellinje för odlingen. En cellinje är i princip odödlig, dvs kräver inte att djur avlivas för att få celler. Vaccinet var effektivt och visade sig även skydda mot parvovirusinfektion på hundar. Vaccinet var färdigt, färdigtestat och accepterat av Socialstyrelsen våren 1983 och blev ett av de mest använda i Sverige. Läs mer om utvecklingen av kattpestvaccinet >>
Forska Utan Djurförsök arbetar för att ersätta djurförsök
genom att stödja forskning för att utveckla djurfria metoder.
