Försöksdjurens liv
Forskarna vill ha kontroll över alla aspekter av försöksdjurens tillvaro, från fosterstadiet till döden. Ingenting bör vara okänt eller lämnas åt slumpen, för då kan försöksresultaten bli otillförlitliga. Kontrollen börjar redan före födseln. Genom avel och genmanipulation säkerställer man att djuren har de egenskaper man för tillfället har behov av.
Specialdesignade djur
Specialframställda försöksdjur skickas över hela världen från uppfödare som Harlan, Charles River, B&K och Taconic. På sina hemsidor har de bland annat kataloger med väldefinerade försöksdjur till vilka beställaren får fullständiga bakgrundsdata.
Köparen kan t ex beställa transgena djur, oftast möss. Det är djur som fått motta gener från andra arter, t ex människan, eller så har viktiga gener plockats bort (djuren kallas då ”knock-outs”). Detta för att skapa modeller av hur människokroppen fungerar, göra djuren sjuka eller för att helt enkelt forska om roll genen spelar. Användningen av genmodifierade djur ökar för varje år. En del sådana djur, skapade i laboratoriet, kan vara svårt sjuka och missbildade.
När genmodifierade djur föds tar man vävnadsprov för att kontrollera att den nya genuppsättningen stämmer med önskemålet. För att få vävnad till detta kan man klippa av några tår, eller skära av en bit av svansen på musen eller råttan. Detta innebär att man kapar en bit av själva skelettet, och detta medför ofrånkomligen ett lidande för djuret.
Andra djur är inavlade för att få olika sjukdomar eller t ex sakna immunförsvar. Företagen säljer också djur som förbehandlats med kemikalier eller opererats, innan leverans. Allt för att passa köparens behov av djurmodeller.
Så kallade nakna möss, med skrynklig hud och svårt skadat immunförsvar, är vanliga i forskningen. En sak är det emellertid viktigt att komma ihåg:
Frånsett sådana konstruerade skador är det ingen skillnad på ”laboratoriedjur” och vanliga vilda djur eller husdjur – vare sig det gäller katter, hundar, råttor, apor eller andra djur. Som en forskare skriver:
"En invändning som man hör ibland är att våra försöksdjur, och husdjur, har blivit avlade på så länge att de inte längre har några naturliga beteenden kvar. När man studerat husdjur som släppts ut i hägn visar det sig dock att de har praktiskt taget alla beteenden som finns hos deras vilda förfäder."
Det kan alltså leda tanken fel när vi använder ord som ”försöksdjur”. De har samma behov, reaktioner och instinkter som alla andra djur. Och de upplever smärta precis på samma sätt som våra egna husdjur.
Livet på laboratoriet – och vägen dit
Försöksdjurens livsmiljö är fattig och trång. Med få undantag förvaras de i små burar som inte ger många möjligheter till rörelse och stimulans. Maten består oftast av pellets. Men hygienen är hög – man vill inte riskera att djuren får några okontrollerade sjukdomar. Trots detta drabbas djuren lätt av problem redan innan försöken börjar.
Redan transporten från uppfödaren till forskningslaboratoriet innebär i sig ett stressmoment. Normalt tvingas forskaren därför vänta minst en vecka, innan djuren hämtat sig så pass att de kan användas i försök.
De djur som modifierats genom ändrade gener, operationer eller inavel kan vara väldigt känsliga för bakterier och annan påverkan utifrån. Därför transporteras de i lådor som innehåller tillräckligt med foder och vatten för resan i lådan, som inte får öppnas. Djuren får inte äta eller dricka annat än det som finns i lådan. Djur som försenas under transport kan alltså få svälta eller riskerar att dö om förseningen blir lång. Öppnas lådan kan djuren bli värdelösa som försöksdjur.
Ofta medför förflyttningen en ändring i djurens mathållning när de kommit fram. De har anpassat sig till det standardiserade fodret hos uppfödaren, och måste på institutionen plötsligt anpassa sig till en ny sorts matstandard. Resultatet blir ofta problem med matsmältningen, magkatarr och tarmkatarr, som i sin tur orsakar diarréer innan djuren anpassat sig till den nya situationen.
Å andra sidan har djuren ofta fri tillgång till mat så de kan äta så mycket de vill. Och äta hör ju till de få nöjen de har kvar i burens trista miljö. Resultatet av detta är att de oftast blir övergödda. Hos de djur som till äventyrs inte avlivas i samband med försöken förkortas livslängden på grund av detta överdrivna ätande. Dessutom resulterar protein- och fettöverskottet i en ökad benägenhet att få tumörer.
Konstgjord livsmiljö
Ljuset tänds och släcks på bestämda tider. Detta skapar problem för bland annat de vanligaste försöksdjuren, möss och råttor. Gnagare hör nämligen till de djur som är aktiva på natten och sover på dagen. Men då är det liv och rörelse på forskningsavdelningarna, och djuren störs i sin sömn.
Även ljudet i ett laboratorium stör djuren på ett sätt som människan inte kan uppfatta. Vi kan inte höra ljud med en frekvens över ca 15-20.000 svängningar per sekund (15-20 kHz). Mössen däremot, kommunicerar med ljud som ligger över människans hörbarhetsgräns, och de uppfattar ljud på uppemot 40 kHz. Råttornas kommunikationsfrekvens och hörselgräns ligger ännu mycket högre.
Av denna anledning stressas djuren av höga ljud, s k ultraljud, som människan inte uppfattar. Och sådana ljudkällor finns det gott om i laboratorierna – datorer och fläktar t ex.
Många av djuren är så känsliga för infektioner att de förvaras i helt slutna system. Burarna är kopplade till automatiska system som reglerar lufttillförsel, temperatur och luftfuktighet – ibland är hela rum eller sektioner i en byggnad slutna system. Det är inte helt ovanligt att t ex temperaturregleringen slutar fungera och tusentals djur dör för att ingen upptäcker det i tid.
Specialburar
Förutom de vanliga förvaringsburarna finns det också specialburar för särskilda ändamål. Ibland behöver man ha fullständig kontroll över varje enskilt djurs födointag och avföring. Då placeras djuret i en s k metabolismbur.
Det är en mycket liten, rund, genomskinlig bur med nätgolv eller – vilket är skonsammare för djurets tassar – perforerat golv. Den är fullständigt kal, utan några som helst möjligheter till stimulans. Man vill inte riskera att djuret äter spån, kvistar, leksaker eller dylikt, som man skulle kunna berika miljön med. Man vill också se till att man verkligen får tag i all avföring för analys och kontroll.Har djuret otur kan det få sitta flera veckor i en sådan bur.
Metabolismburar används också då man tar kontinuerliga prover från djuret. Man kan exempelvis ha opererat in en kateter (en smal slang) som mynnar i nacken på djuret och sedan går vidare upp genom burens tak. I en större bur skulle detta arrangemang inte fungera, och om djuret inte var ensamt i buren skulle de andra troligen snabbt bita sönder katetern.
Behöver man fixera djuret ännu mer för provtagning etc kan man använda en s k Bollmanbur. Då är djuret i det närmaste helt orörligt. Beroende på försöket kan tiden i Bollmanburen variera från minuter till flera timmar. Ibland ger man ett lugnande medel för att dämpa den stress som fixeringen orsakar. De fysiologiska förändringarna i djuren p g a stressen kan nämligen påverka försöksresultaten.
Lider djuren av miljön?
Eftersom det är viktigt (av ekonomiska skäl) att utnyttja utrymmena i laboratorier och djurstallar blir djurens rörelseutrymme begränsat. Det gäller inte bara golvytan utan också höjden.
En råtta, t ex, reser sig på bakbenen, tittar och vädrar för att ha kontroll över sin omgivning och kunna känna sig trygg. Men vanliga laboratorieburar är så låga att en fullvuxen råtta ofta inte kan stå upp.
Kaniner förvaras ibland fortfarande i burar som är så små att de inte kan sträcka ut sig i normal sovställning. Och ofta är burarna så låga att djuren inte ens kan sitta normalt.
Många djur känner sig utsatta och stressade om de inte har ett mörkt hål att kunna krypa in i. Men i de normala laboratorieburarna med sina genomskinliga sidor och lock har djuren ingen möjlighet att komma undan.
Inte heller har de något att göra i sin mycket begränsade och ganska kala värld. Ett säkert tecken på missanpassning och stress, orsakad av påtvingad overksamhet, är de olika stereotypa beteenden de visar upp. Det innebär att djuren upprepar samma enkla, meningslösa rörelser om och om igen. Liksom människor kan djur få magsår av stress och oro, och stereotypa rörelser kan faktiskt minska risken för detta.
Som en forskare uttrycker saken: "Stereotypier tyder på att de försöker göra det bästa av en obehaglig situation”.
Miljöberikning
Allt fler försök görs att inom de trånga ramarna berika miljön för laboratorie-djuren. Ett tidigt exempel var det program för ”environmental enrichment” för de 700 rhesus-makakerna vid Wisconsin Regional Primate Research Center som utarbetats av veterinären och etologen dr Viktor Reinhardt (nu vid The Animal Welfare Institute i Washington). Målet var att förbättra apornas ”psykologiska livskvalitet” genom att ge dem möjlighet till naturliga beteenden – främst beträffande sociala relationer – som de tidigare inte kunnat utöva. Han har dokumenterat sitt arbete i bildserier med kommentarer och utförliga litteraturhänvisningar.
Berikning diskutaras allt mer och det blir allt vanligare i svenska laboratorier att djuren har lite bäddmaterial att sysselsätta sig med och kanske ett hus att gömma sig i. Men för de flesta djur begränsas berikningsmöjligheterna – och motionsmöjlighetern – av utrymmet. Hundar och katter får kanske leksaker, och för apor krävs numera en berikningsplan.
Injektioner och provtagning
I många fall måste djuren, som ett led i försöken, få upprepade injektioner. Detta kan vara plågsamma upplevelser för djuren både psykiskt och fysiskt , råttor t ex, får stressymptom så snart någon sticker ned handen i buren. Vid mer smärtsamma injektioner bör därför djuret vara sövt. Ett problem här är att även sövningen i sig ibland kan vara plågsam. Som ett alternativ till upprepade injektioner kan man ibland operera in en liten pump i djuret. Den kan placeras i nacken eller i buken, och levererar preparatet i doser som kan ställas in på förhand.
En modern teknik är att använda s k telemetri för mätningar av t ex blodtryck och hjärtslagsfrekvens. En liten dosa opereras in i djuret. Dosan innehåller mätapparatur och en radiosändare vars signaler uppfattas av en mottagare som ansluts till en dator.
Även vanliga blodprov kan vara plågsamma upplevelser, särskilt när de upprepas med täta mellanrum. Att ta blodprov för olika slags analyser är av naturliga skäl mycket vanligt i samband med djurförsök.
En teknik när det gäller möss (det vid sidan av råttor vanligaste försöksdjuret i Sverige) är att ta provet från ögonhålan (genom s k orbitalpunktur från orbitalsinus, bakom ögat). Risken är förstås att ögat skadas. Det brukar framhållas att denna mycket vanliga metod bör användas av vana personer på sövda djur, men det tar ofrånkomligen tid innan en person blir van.
En alternativ metod som försöker minska stressen för djuren – särskilt när det gäller upprepade provtagningar – har utarbetatas av dr Richard Fosse vid Bergens universitet. Man fixerar musen i ett glasrör och hämtar blodet från den lätt åtkomliga ven som passerar över ankeln. Metoden finns dokumenterad på en bildserie och har väckt entusiasm bland djurförsökare som är intresserade av att mildra lidandet för djuren. I Sverige används den dock mycket sällan. Forskarna tycks helt enkelt inte vara särskilt intresserade.
För dig som vågar finns här bilder från djurförsökslab tagna undercover >>
Filmer från djurförsökslaboratorier
Det finns många filminspelningar från djurförsökslaboratorier. Oftast kommer de från undercover-undersökningar, utförda av djurskyddsorganisationer som infiltrerat laboratorier där de hört att det ska förekomma övergrepp.
Här är några exempel. Vi vill varna för otäcka bilder! Observera att vi inte delar alla värderingar och slutsatser som presenteras i filmerna. Vi vill inte heller påstå att alla försöksdjur behandlas lika illa som djuren i filmerna. Men vi tycker ändå att det är viktigt att publicera länkar till filmerna för att tydliggöra det lidande som djur fortfarande utsätts för i djurförsök, runt om i världen. Hjälp oss att stödja mer forskning för att ersätta dessa djurförsök!
Undercoverbilder från USA:s största aplaboratorium visar hur illa schimpanser behandlas där. Filmen visades på ABC News i mars 2009.
Försök på hundar på ett laboratorium i Ohio, USA. Läkemedlet Oxycontin, som redan är registrerat och säljs, testas här på beaglar. PETA 2008
Giftighetstestning på apor, Covance, USA. En undercoverundersökning utförd av PETA 2005.
Who Cares About Rats and Mice? Kort om försök på råttor och möss. PETA 2009
Försök på apor på Cambridge University i England. Bilder från BUAV, inspelade 2000-2001.
Inside The Monkey Labs Oregon Regional Primate Center.
Unneccessary Fuss En gammal undercover film som visar apor under försök på ett laboratorium i USA. Filmen finns i 5 delar på YouTube. Länken går till del 1.
Hjälp oss göra djurförsök till historia!
