Hur bra är djurtesterna egentligen?
Myndigheternas system för riskbedömning av kemiska ämnen har byggts upp med försöksdjur som modeller för människan. Många tester har använts under lång tid och det finns en mångårig erfarenhet och en stor mängd testdata som kan användas vid utvärdering av nya testresultat. Men bedömningarna är ofta subjektiva, dvs olika människor kan bedöma djurens reaktioner (t ex grad av svullnad, hudrodnad eller skada på ögonen) olika. Det finns dessutom både individ- och artskillnader som försvårar riskbedömningen.
Djuren får utgöra modeller för människan både i forskning och för att testa olika produkter och kemikalier. Men även om djuren på många sätt är mycket lika oss människor, finns det också stora artskillnader som gör att resultaten inte med hundraprocentig säkerhet kan överföras till människan.
Stora artskillnader
Skillnaderna är dels anatomiska och fysiologiska, men det finns också skillnader i hur olika arter bryter ner ämen i kroppen. Ett talande exempel är att vi människor kan äta choklad utan problem, medan redan 50 gr choklad kan leda till förgiftning hos små hundar. Det beror på att det giftiga ämnet teobromin, som finns i choklad, snabbt omvandlas till ofarliga ämnen i människokroppen. I hundar går samma process att oskadliggöra teobromin så långsamt att de kan bli allvarligt sjuka och till och med dö av choklad.
Dålig överensstämmelse människa – djur
Redan för över 30 år sedan visades i ett försök att jämföra djurdata med humandata, att endast 25% av de giftiga effekter som man fann bland försöksdjuren kan förväntas som biverkningar hos människa och att vissa biverkningar var unika för människan. Andra biverkningar var unika för de olika djurarterna som användes.
Ett annat exempel är en studie där man jämfört 281 fall där människor av misstag fått stänk av hushållsprodukter i ögonen, med resultaten av tester med samma produkter i ögonirritationstester på kaniner. Reultaten överensstämde i mindre än hälften av fallen. Detta innebär att djurstudierna inte gav bättre resultat än om man skulle kasta krona eller klave.
I MEIC-studien, som under flera år fick stöd av Forska Utan Djurförsök, visades att den dödliga dosen som uppmätts i akuta giftighetsstudier på råttor och möss bara överensstämde med den som har uppmätts och rapporterats hos människa vid förgiftningsfall i ca 65% av fallen. MEIC-sudien visade att tester på celler gav bättre överrensstämmelse.
Även i andra studier där man tittat på effekter på olika organ har man kommit fram till att effekterna hos djuren överens i ca 70% med de som observeras hos människa. Bäst överensstämmelse såg man för effekter på blod-, mag-tarm- och hjärt-kärlsystemen och sämst överensstämde var det för effekter på huden, men också effekter på levern hade en dålig överensstämmelse mellan arterna.
Missvisande cancer- och fosterskadestudier
Man har identifierat en mängd ämnen som är orsakar canser hos råttor och möss, men gnagare är ofta känsligare för carcinogena ämnen än människa. Undersökningar visar att det kanske bara är 10-50% av de ämnen som ger upphov till cancer i råttor och möss som verkligen är carcinogena för människor.
Situationen är liknande för fosterskadande ämnen. En studie visar att endast 2.5% av de ämnen som har fosterskadande effekt i djurstudier leder till missbildningar hos människa.
Läkemedel
Fler och fler fall visar hur förödande det kan vara att sätta för stor tilltro till djurförsök.
Det antiinflammatoriska läkemedlet Vioxx drogs bort från marknaden 2004 efter att ha orsakat mer än 140.000 hjärtinfarkter och hjärnblödningar och var skulden till 60.000 människors död i USA. Inte minst för människans skull behöver bättre testmetoder utvecklas.
Faktum är att det bara är ca 10 procent (!) av de läkemedel som visat sig lovande i djurtester, som kommer ut på marknaden. De andra 90 procenten dras tillbaka eftersom de visar sig ha skadliga eller oönskade effekter, eller så fungerade de helt enkelt inte när de väl testas på människor. Det säger en del om skillnaderna mellan djur och människa.
Slarv ger osäkra resultat
Ytterligare en aspekt som komplicerar riskbedömningen är att en mycket stor del av testerna utförs av s.k. kontraktslaboratorier, som utför testerna på beställning. Få företag har egna laboratorier. "Under cover"-undersökningar på kontraktslaboratorier, som utförs regelbundet av djurrättsorganisationer sedan 1980-talet, visar att slarv och fusk är vanligt vid djurtesterna.
Exempel på slarv och fusk är bortglömda bandage på djur i hudirritationstester, djur som inte får i sig hela dosen vid sondmatning och resterna slängs, och att man fuskar med att väga djuren, trots att det innebar att dosen inte beräknas efter kroppsvikt. Länkar till några av de senaste under-cover filmerna finns här >>
Hänsyn tas inte till "coctaileffekter"
Ett annat problem med djurtesterna är att varje ämne testas var för sig och i laboratoriemiljö. Hänsyn tas alltså inte till samverkanseffekter mellan olika ämnen, miljö och livsstil. Det finns kemikalier som var för sig är ofarliga, men som kan bli farliga när de blandas, och farliga kemikalier kan bli ännu farligare. Vi vet också att vi ständigt utsätts för en coctail av olika kemikalier som vi får i oss genom maten vi äter, luften vi andas, kläderna vi har på oss och produkter vi använder. Men att testa riskerna med alla kombinationer av kemikalier vi får i oss är helt enkelt inte möjligt med djurtester. Det blir för dyrt och tar för lång tid.
Ovanstående är, förutom djurskyddsaspekten, goda skäl till att se över och förbättra dagens kemikalieteststrategi, snarare än att använda dagens djurtester för att testa kemikalier som redan funnits på marknaden i 30 år eller mer. Nya säkrare metoder och tekniker måste tas fram!
Vill du bidra till att fler djurfria metoder utvecklas? Ditt stöd behövs! >>
Referenser till studierna som nämns i texten ovan:
1. A. P. Fletcher, "Drug safety tests and subsequent clinical experience", Journal of the Royal Society of Medicine, 1978, vol. 71, s. 693-698.
2. Freeberg, F.E., Griffith, J.F., Bruce, R.D., et al. (1984). Correlation of animal test methods with human experience for household products. J. Toxicol. Cutaneous Ocul. Toxicol. 1, 53-64.
3. Clemedson, C., Barile, F.A., Chesne, C., Cottin, M., Curren, R., Ekwall, Ba., Ferro, M., Gómez- Lechón, M.J., Imai, K., Janus, J., Kemp, R.B., Kerszman, G., Kjellstrand, P., Lavrijsen, K., Logemann, P., McFarlane-Abdulla, E., Roguet, R., Segner, H., Thuvander, A., Walum, E. and Ekwall, B. (2000). MEIC evaluation of acute systemic toxicity. Part VII. Prediction of human toxicity by results from testing of the first 30 reference chemicals with 27 further in vitro assays. ATLA 28: 161-200.
4. Graham, D.J., Campen, D., Hui, R., Spence, M., Cheetham, C., Levy, G., Shoor, S. & Ray, W.A. (2005) Risk of acute myocardial infarction and sudden cardiac death in patients treated with cyclo-oxygenase 2 selective and non-selective non-steroidal anti-inflammatory drugs: nested case-control study. Lancet 365, 475-481.
5. Food & Drug Administration. (2004). Challenge and Opportunity on the Critical Path to New Medical Products. Bethesda, MD: FDA.
